Ur Stefans vardag

Min flickvän har gjort slut.

Var ganska förtvivlad i början och stod inte ut med att vara ensam så jag åkte hem och fick tröst av mamma och pappa. Vet inte vad jag skulle ta mig till utan dem. Det är verkligen det enda stället jag har där jag alltid känner mig välkommen och omhändertagen.

Nu känns det bättre även om det är svårt att inse att det verkligen är slut, var det inte bara en mardröm?

Nej, tyvärr.

Blind av kärleken har jag inte kunnat se de tecken hon har visat tidigare.

Det kommer att bli tomt utan henne, eller åtminstone utan henne att tänka på för vi har träffats ganska lite på sista tiden. Det trots mina höga förväntningar på oss nu efter skolan med all tid i världen och eget ställe där vi skulle kunna ha varit ifred.

Även om jag vet att hon besvarade en del av mina känslor så besvarade hon tydligen inte alla även om jag önskar att hon gjorde det, men det är redan för sent.

Det har iallafall varit en underbar tid vi har haft tillsammans, de här 21 månaderna. Vi har båda fått ut mycket glädje av varanndra och har pratat om och gjort sånt som jag inte skulle göra med någon annan.

Jag känner inget illa emot henne nu, jag är bara ledsen att det inte fungerade. Visst känner jag mig ensam och övergiven men jag skyller inte det på henne eftersom det inte är hennes fel, ingen kan ju styra över kärleken. Den kommer och går som den vill. Den drabbar både fattig och rik, lycklig och olycklig och kan komma som en kanonkula och slå omkull en eller smyga sig fram och fylla en inifrån. Viktigast av allt är att vi tar vara på den när den väl finns där.